Dansedikt – process och sceniskt resultat?

Den 16 september i år reste jag till Tromsö för att arbeta tillsammans med Haugen produktioner, som drivs av systrarna Liv Hanne och Anne Katrine Haugen. Jag hade fått förtroendet at vara en av dansarna i arbetet mot föreställningen ”For dette er det verdt”, ett projekt där fem danskonstnärer och fem poeter möts för att arbeta tillsammans i par. Varje par består av en dansare och en poet. Ett dristigt, modigt och spännande koncept! Den här texten är en reflektion runt upplevelserna i och runt detta projekt, frågor som väckts under arbetets gång, och efter arbetets slut.

Tillsammans med poet Marte Huke var uppgiften att skapa en duett på mellan 10-15minuter, runt det öppna ganska så alltomfattande temat ”For dette er det verdt”, som också är projektets titel. Vad är värt något i våra liv när det står på sin spets, vad får mig att gå upp på morgonen..? Ett stort tema, som egentligen handlar om hela existensen-liv och död. Detta var ett tema som jag och flera med mig, hade svårt att finna en kärna i att jobba utfrån. Det var så stort att det omfattade allt. Det att en dansare och en poet möts i scenrummet var egentligen ett nog intressant och utmanande projekt i sig själv. Vi hade innan arbetets start haft ett par dagar tillsammans i Oslo, för att lära känna varandra och få möjlighet att pröva ut några av våra första tankar runt projektet fysiskt i studio. Förväntansfull reste jag så till Tromsö för tre veckors arbete. Det var ganska hisnande att tänka på att det var denna korta tid vi hade till vårt förfogande innan det som kallas process ska övergå i det som kallas resultat och ”färdig föreställning”. Så här enkelt är det naturligtvis inte, utan processen var absolut ett faktum hela vägen, jag åkte inte hem från Tromsö med ett färdigt resultat i bagaget. Men däremot med ett spännande första utkast på ett samarbete och en form jag önskar att utforska mer. Detta är något av det jag önskar att ställa frågetecken runt då det gäller detta projekt: Vad är det att vara i en konstnärlig process? Hur kan jag som utövare förhålla mig och balansera i gränslandet mellan process och sceniskt resultat?
Arbetet som sådant öppnade många dörrar ; att vara i scenrummet tillsammans med Marte var en ny form av duett för mig. Jag har ofta använt mig av text och ljud i mitt eget utövande som danskonstnär. Nu var jag i rummet tillsammans med en poet. För henne var detta något helt nytt; att vara i en scenisk kontext. Tillsammans letade vi efter möjligheter att mötas. Min önskan var att dansen och ordet skulle jämställas-här är jag och där är du- nu kan vi mötas.
Till en början såg vi på varandra en och en, gav feedback och diskuterade. Sedan följde flera längre improvisationer. Ett underligt univers började utforma sig. Här låg mycket potential; Martes undrande text som förändrade sig för varje dag, liksom min dans som också var ett sökande efter substans i ett väldigt öppet rum. Vår nyfikenhet på varandra och på dansens och poesins möjligheter tillsammans hade absolut behövt mer tid. Strukturen på arbetet fungerade som så att vi egentligen kunde göra vad vi ville. Den öppenheten och friheten var både spännande, krävande och begränsande.
Här är Liv Hanne och Anne Katrines roll lite oklar för mig. De står som ansvariga för ett projekt där dem i väldigt liten grad är med och styr koreografi och dramaturgi. Vi utövare är fria att tolka uppgiften vi fått så som vi önskar. Det behöver inte vara ett problem. Tre veckor är lite tid, och en del av detta projekt handlade också om att kasta sig ut, som jag ser det, att så ett frö för vidare arbete och utforskning. Men det jag saknat är ett yttre öga som kan ställa frågor runt de sceniska val jag gör, inte de val jag inte gör, det jag kunde ha gjort, utan det jag faktiskt gör. Väldit ofta blir feedback till personliga önskningar om estetetik, om vad utövarna kunde ha gjort, istället för vad de gör,och hjälpa dem att tydliggöra detta. Jag märker också själv att mitt öga inte är tränat nog till att ge nyttig konstruktiv feedback till mina kollegor. Det kräver att jag ska klara av att gå in och ut av olika roller och funktioner. Här var min funktion att vara utövande dansekunstner och skapa en duett tillsammans med Marte. Jag var tvungen att hålla fokus på det, bygga upp en tillit, och inte minst sedan klara att stå tryggt i mig själv i möte med publik. För att kunna komma med konstruktiv feedback, så behöver jag för det första mer tid, och för det andra lite mer avklarade roller. Vem har det överordnade ansvaret? Vem tar regin?

Så står jag där ca fem dagar före premiären. Fredagen före sista föreställningsveckan har det plötsligt dykt upp många frågor runt vår duett. Något av nytta, annat mer förvirrande. Vi möts för att tillsammans finna lösningar och gå igenom så grundligt vi kan vad den här duetten handlar om för oss. För egen del måste jag nu koncentrera mig om att få fatt på kärnan, bli så tydlig jag kan för mig själv, så att jag kan stå i mig själv och förmedla min del av denna duo med en egen integritet. Det förvirrande ligger i att från att ha fått mycket lite styrande och mycket frihet, så kommer det plötsligt många frågor och nya förslag till hur vi ska lösa duetten. Handlar det här om att det vi prövar att förmedla inte är tydligt nog? I så fall önskar jag hellre feedback på det, än vad vi bör göra istället.
Kanske det här var extra utmanande för Marte och mig, då vi var i rörelse och förändring med vår duett från dag ett. Vi arbetade väldig processorienterat, och många ändringar uppstod under de tre korta veckor vi hade till vårt förfogande.
Här uppstår en annan fråga: Varför presentera ”For dette er det verdt” som en färdig produktion? Jag tycker att resultatet av de tre veckornas arbete var fem spännande duetter med mycket potential, som definitivt lyckades med att beröra sin publik. Det vill jag verkligen understryka. Detta är ingen kritik av Haugen Produksjoner. Men det är viktigt för mig att tydliggöra mina egna erafenheter och sätta ord på dem. Det är en reflektion över det att vara i en konstnärlig process och uppleva både spänning och stor förvirring på samma gång.
Min fråga handlar om utvecklingen från arbetsprocess till sceniskt resultat hos mig som utövare, och vilka redskap jag behöver på vägen för att förmedla det jag önskar. Så här i efterhand när jag fått lite distans till arbetet, så ser jag att det kanske hade varit mer riktigt att presentera projektet som ett förprojekt. Samtidigt så står jag helt och hållet för det som blev resultatet, och erkänner det som ett viktigt fruktbart arbete. Jag har inga svar, men desto fler frågor.

Jag och Marte planlägger ett vidare samarbete, och då är vi på det klara med att vi önskar en koreograf/dramaturg. Det behövs för att ge tyngd åt vårt arbete, och det behövs för att kunna gå djupare in i det vi önskar kommunicera. Ett yttre öga som ser, ett helt eget fält.
Vi kan alla bara vara på en plats åt gången,och nu står jag på scenen.

Skrevet av Emilie Dahlén

2 kommentarer til «Dansedikt – process och sceniskt resultat?»

  1. Takk for ein utruleg fin og ærlig tekst Emelie, mykje å kjenne seg att i! Det å gi feedback er verkeleg eit fag, som vi kanskje i liten grad vert medviten om i utdanninga vår og feltet vårt. Det er kjempevanskeleg, men så utruleg viktig- som utøver å få feedback, og som koreograf å kunne gi dette. Mi erfaring er kanskje at kvart prosjekt treng eit språk, eit munnleg og skrifteleg språk som kan vekse fram mellom utøverne og som kan hjelpe ein i skapinga. Ein (danse)dramaturg som stille dei rette spørsmåla til rett tid har eg erfart som svært verdifult. Elles så kan jo vi kollegaer trene oss opp til å gi feedback på kvarandre sine arbeid, både for å bli medviten om vårt eige språk og for å støtte kvarandre sin kunstnarleg prosess. Takk for refleksjonen!

  2. Hei Solveig! Takk selv för fin respons, om än veldig sent! Har varit ute i skogen på Nesodden en stund… Reflektionerne vil fortsette.. allt gott! Emilie

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *